Vännerna betyder så himla mycket för mig. Jag är en väldigt självständig person, jag är inte typen som ber en kompis att hänga med och hämta mer dricka i matsalen, inte kan på ett träningspass själv eller som måste ha en kompis där för att visa att man inte är ensam. Men det går aldrig en dag utan att jag träffat en tjejkompis eller ringt någon, jag vill alltid veta att de mår bra osv. Jag kan känna mig ensam väldigt lätt så en myskväll hemma själv är inget för mig - det är en svaghet jag har. Jag vill kunna vara ensam och inte känna mig ensam men de brukar gå sådär.

Händer det något med mina vänner så mår jag själv så dåligt, känns alltid som om det händer mig. Självklart mår jag inte lika dåligt som personen som faktiskt är utsatt men känner mig alltid angagerad. De har hänt så mkt med mina vänner den senaste tiden som gör en så ledsen, man borde vara glad över att det inte händer mig. Men jag är en person som har en sån himla medkänsla, händer det något med mina närmaste blir jag arg och ledsen, inte för att jag kan hjälpa bättre då utan jag bara sitter och deppar. Är det bra eller dåligt? Vet inte... man vill ju inte vara en kall gammal gubbe inombords men nu kommer jag lägga mig deppig och det är ingen vidare eftersom jag hjälper ju ingen bara för att jag är ledsen. Man kan ju inte heller ringa kompisen och bara "åhh hej, jag blir så ledsen över de här osv..." för kompisen är ju själv ledsen och kanske inte ens vill prata om det. Vet inte vad jag ska göra åt detta men sova vore nog bra så att man vaknar glad och beskymmerlös....

Love, s.

denna bilden gör mig glad, bilden är tagen i maj 2010. En bra månad!