När jag åkte hem till falkenberg innan idag så hände en sak som fick mig att tänka till lite. Jag hade precis satt mig ner så kommer det en tjej som frågar om hon får sätta sig mitt imot, jag svarade ja och tänkte mer på det tills jag märker att hon gråter. Inte så mycket men man ser att hon är ledsen över något, när jag kollar ut så ser jag en kille stå och kolla in. De kollar på varanndra och tjejens ögon fylls med fler tårar, känslan mellan dessa två är så stark att den påverkar mig. Killen som står utanför klarar inte av att kolla in, tjejen framför mig tog fram en servett och börjar torka bort tårarna.

Det var som en film, jag fick känslan som jag får i filmer när det känns obekvämt. "Det här ser inte jag, det här händer inte just nu" gick runt i mitt huvud. Men tjejen framför mig var ledsen på riktigt, hon hade en resväska med sig så antagligen hade hon hälsat på sin pojkvän och var på väg hem. På ett sett blir man glad, glad för att det är så kära att de inte vill lämna varanndra. Men man blir också ledsen, ledsen för att de måste lämna varanndra.

 Men jag kan inte sluta att undra, är det värt det? Detta är säkert inte sista gången tjejen kommer gråta för att hon saknar sin pojkvän. Visst, när de träffas är det kanske värt det men är de värt att vara ledsen och sakna någon hela tiden? Jag vet att jag inte skulle klara av det i min ålder för jag vill ha någon som finns där när jag vill ha honom, inte umgås en hel helg då man missar en massa annat kul och på vardagarna när man är ensam så är killen det också fast flera mil bort.
Love, s.